Jag blir så ledsen och besviken på hur världen ser ut idag när det gäller oss människor.
Vi alla är Vackra och Unika just som vi är, alla ska få vara sig själva utan att bli utsatta för kränkningar, utfrysning, diskriminering och mobbning.
Det sägs att alla ska vara på ett visst sätt, alla ska se lika ut, ingen får se annorlunda ut. Men det är helt fel.
Jag blir så besviken när folk säger till den utsatte, gå vidare, gjort är gjort, glöm allt och sluta tycka synd om dig själv det finns värre saker i världen.
Jag blir så trött och besviken när folk säger att mobbning är något man väljer, att man själv har sett till så att man blir utsatt för det, att man måste ha gjort något för att bli mobbad.
Men snälla, så går det inte till, i många situationer så är det inte den som blir mobbad som har gjort något utan att de elaka bara vill vara elaka, att känna sig mäktiga och tro att de är något.
Jag blir arg när lärare och vuxna säger att de som mobbar har det svårt hemma och att den utsatte måste sätta sig in i mobbarens/Mobbarnas skor och visa sympati. Att Mobbaren/Mobbarna har det svårt hemma betyder ABSOLUT INTE att de ska få utsätta någon annan för mobbning.
Året är 2020 och det känns som att vi går bakåt i historien istället för att gå framåt och lära oss nya saker om oss människor, om att vi alla är lika just som vi är och att annorlunda är Vackert och bra.
Jag tänker tillbaka på mitt liv, alla glåpord, all utfrysning, alla kränkingar, alla hemskheter och diskriminering som jag har varit utsatt för i skolan.
Mobbningen började när jag bara var en mycket liten tjej 7 år, mobbningen började pga att jag hade eksem, jag har allergier som ibland kunde bryta ut i eksem vilket är helt normalt, men de i skolan tyckte det var äckligt och trodde att det smittade så de höll sig undan från mig, även fast eskem inte är smittsamt.
All mobbning gjorde att jag blev en mycket blyg liten tjej och frågade alltid min mamma varför folk var elaka mot mig fast jag ej hade gjort något mot dem.
Jag blir ledsen när alla får gå i skolan och ta studenten men eftersom jag blev tvungen att sluta pga att ingen stoppade mobbningen så fick jag ingen student. Alla oavsett problem, funktionsnedsättning m.m har rätt att ta studenten, det är skolornas/Kommunernas uppgift att lösa problem som uppstår.
Jag har alltid varit en kämpe och gått till skolan fast jag har mått otroligt dåligt och bara velat ligga kvar i sängen, jag var alltid den som hade bäst närvaro i skolan.
Jag gick igenom hela grundskolan, IM för att få upp mina ämnen, jag gick 1,2 år på gymnasiet men det tog sitt slut efter det 1,2 året för att all mobbning jag gick i genom i skolan blev för mycket och jag blev till slut sjuk både Fysiskt och Psykiskt. All mobbning under dessa 12 år tog till slut all kraft ur mig och jag orkade helt enkelt inte mer, jag orkade itne kämpa mer, all min kraft i skolan gick till att kämpa mot mobbingen.
Jag kommer än idag ihåg hur det kändes när jag tog mitt pick och pack och lämnade gymnasiet, jag lämnade gymnasiet under vintern 2018, ingen ville säga hej då till mig även fast de visste att jag skulle sluta.
På vägen hem så var jag mycket ledsen men även förvirrad, allt kändes som en dröm.
Jag hade varit i en mardröm i 12 år i skolan med all mobbning från både elever, lärare och rektorer och nu var det slut för skolans del men elakheterna fortsatte utanför skolan istället, alla ungdomar som fortfarande ville utsätta mig för elakheter.
Att komma bort från skolan gjorde att en del av mobbningen slutade men det fanns fortfarande en del ungdomar och vuxna som fortfarande ville vara elaka både mot mig och min familj.
Nu går jag på Folkhögskola i Vara för att få klart mina betyg, där har jag ett par enstaka vänner som accepterar och tycker om mig som jag är.
Jag har varit med i NLT (Nya Lidköping`s Tidningen) och berättat min historia om all mobbning i skolan, jag skriver mycket om utsatthet och mobbning på min blogg här, Instagram, Facebook och även på min Youtube Kanal (Lina H Dance).
Folk säger att när man väl kommer bort från all mobbning så slutar allt det hemska att man kan gå vidare med sitt liv och må bra.
Men så har det inte exakt varit för mig, när jag lämnade skolan och mycket av mobbningen bakom mig så hade jag en dålig hälsa, Fysiskt och Psykiskt, jag hade hemsk Socialångest och Socialfobi, jag klarade inte av att vara bland folk, jag blev rädd på en gång och bara ville där ifrån, jag klarade inte av när folk ville krama mig eller stå nära.
Jag hade fått en rejäl skyddsbubbla omkring mig som ingen fick komma in i, vilket jag faktiskt har än idag.
Socialfobierna och Socialångesten finns kvar i mig än idag och det kommer fram ganska mycket ibland vilket gör att jag inte klarar av visa saker och det gör att jag blir mycket ledsen och besviken på mig själv.
Under mitt liv har jag haft så otroligt många sömnlösa nätter, nätter som har varit svåra och känts som att en ny dag kommer aldrig komma. Folk säger att imorgon är det en ny dag då solen kommer komma upp igen, den känslan hade jag inte ofta, för mig var det som att ännu en dag med utsatthet av mobbning och elakheter från och i skolan var på ingång.
Idag är jag 20 år och inget barn längre men allt mitt lidande finns fortfarande kvar inom mig och kommer alltid att göra det, skadan är gjord och kommer alltid att vara inom mig.
GLÖM ALDRIG ATT VI ALLA ÄR VACKRA, UNDERBARA, ANNORLUNDA OCH UNIKA JUST SOM VI ÄR OAVSETT KÖN, HÅRFÄRG, FUNKTIONSNEDSÄTTNING ELLER ANDRA SVÅRIGHETER MAN KÄMPAR MED I LIVET.
VI ÄR ALLA LIKA PÅ VÅRT SÄTT. 💓.