Tänk att denna artikel om mig skrevs i April 2020

Tiden flyger iväg och jag kommer fortfarande ihåg hur tungt det var att bli intervjuad gällande all mobbingen jag blev utsatt för i skolorna.

Trots alla känslor, rädslan, besvikelsen och oron för att dela med mig av min historia så kände jag mig tvungen att tala ut. Jag var rädd att bli hånad och inte trodd på.

Sanningen behövde komma fram och att bli så illa behandlad som jag blev i skolorna ville jag att inget barn/ungdom skulle/ska behöva gå igenom.

Alla har rätt att gå i skolan och bli behandlad med kärlek, acceptans och med respekt.

Mobbning får icke förekomma under några omständigheter....

Jag har gått vidare med mitt liv men rädslan för att bli så illa behandlad igen finns alltid någonstans i mitt huvud oavsett vart jag befinner mig.

Hur ska man vara för att inte folk ska tycka illa om en, hur ska man bete sig. Vad är/blir folks första intryck av mig.

Vad tänker dem när dem ser mig.

Oron finns alltid där....att folk inte kommer att kunna tycka om mig. Att dem inte kommer kunna se mig som jag är och inte tro på vad andra säger. 

Jag fick så mycket problem med min hälsa pga av allt detta. Psykiskt ohälsa var namnet visst som jag fick på mig pga mobbningen. Jag tycker verkligen inte om dessa ord men tyvärr så är det sanning.

Idag så lider en hel del folk av Psykisk ohälsa, för många lider av det. Ingen ska behöva lida men såhär ser världen ut idag tyvärr.  Detta är något som behövs yttras mer om på sociala medier och överallt, kort sagt i allmänheten.

Detta måste pratas om så man kan få hjälp och känna sig trygg i att kunna öppna upp sig och prata. Man ska inte skämmas för att man mår dåligt.

Man har rätt att bli hörd.

Vi är människor och vi har känslor....

Tala ut och hjälp varandra....❤️